Nu gäller det att nosa rätt!

Mina vänner!

Med nosen i asfalten har jag försökt lista ut vad jag ska rösta på i dag.

Det är inte lätt.

Jag tycker inte om Schäferdemokraterna. Inte för att jag är rasist men … ni vet vad jag menar.

Benpartiet känns lite tandlösa, Nosisterna har en oklar politik. Morrderaterna verkar vettiga men kommer de att stå för vad de skäller?

Frågan är om det inte får bli Svansdemokraterna trots allt.

Voff på er!

/Sigge

Sniket

Jag har skrivit om det förr, det här med kopiering och stöld.

Det är så sorgligt.

Ni kommer ihåg hon tvåbeningen som stod och ylade i Eurovision. Vinnarlåten var ju en skamlös stöld eftersom jag flera år tidigare, en förvirrad natt, hade skrivit texten till Vufforia på baksidan av ett korvpapper i Västerås.

Något annat jag hållit nosen om länge men inte längre kan vara tyst om, är de billiga försvenskade kopiorna av mina litterära mästerverk Never wipe your paws without Swedish Lovikavantar och Mången nyans av svans. Att tvåbeningar är skamlösa har jag förstått, men både den där Gardell och den där E L James borde nog gå med svansen mellan benen ett tag.

Med detta vill jag ha sagt att vi hundar borde organisera oss för att försvara våra originalverk. Ett rejält hundförlag med några vassa advokater borde göra susen, sanna mina skall.

Schäfrar, pudlar och taxar – förenen eder! Vem räcker ut första tassen?

 

High tass!

 

 

 

 

 

Sigge

Litteratur och politik

Voff!

Spännande tider nu! Såg att tvåbeningarna annonserat att en dam som heter Alice Munro ska få pris för att hon skrivit bra. Nosen upp för henne och hoppas att hon har tillräckligt god smak för att omge sig med hundar!

Dock blir det en påminnelse om den smärtsamt dåliga litteratur jag själv läst under den senaste tiden: Hund-ra år av ensamhet av den peruanske schnauzern Tassez var inte mycket att hänga i granen, inte heller den överreklamerade En tik som heter Tova (även om en sådan mops finns i snart sagt varje kvarter). Torka aldrig tassar utan handduk imponerade inte på mig. Hund-raåringen som klev ut ur kojan och försvann var hyfsad i början men fick mig snart att gäspa.

Kanske tycker du att jag är negativ, så låt mig då ge några riktigt bra lästips: Hanar som hatar tikar är suverän, liksom Hundkojan som sprängdes. I bägge böckerna har hjältinnan Lisbet Tassander huvudrollen och henne skulle jag verkligen vilja träffa IRL, så att säga. Chipsmärkningen hon har i nacken är inte att leka med.

Därefter över till ett annat viktigt ämne: Ras-ism.

Det är ju val om ett år eller så och många viktiga frågor borde nosvädras innan dess. Som vi alla vet, hycklar tvåbeningarna något fruktansvärt och alla låtsas kissa på samma mittenbuske. Låt oss inte begå samma misstag.

Ty endast vi hundar törs ta ställning. Vi hycklar inte utan skäller omedelbart ut dem vi inte gillar. Det är bra att veta var man har varann. Och – det betyder inte brist på respekt, snarare tvärtom. Bara ett skällningstagande.

För att du inte ska missförstå mig, bör jag redan här poängtera att jag är lite hemligt kär i en svart liten Chihuahua som heter Tingeling. Jag har också träffat ett par riktigt läckra, svarta pudeltjejer och en gatkorsning som är svart som synden. Han och jag brukar diskutera torrfodersmuggling och sånt när vi skuttar på fältet.

Men generellt sett måste jag säga att svartingarna skrämmer skiten ur mig. De är oftast stora, håriga och har djupt liggande ögon med opålitlig blick och synnerligen skum svansföring. Och de har förföljt oss kortbenta i decennier om inte århundraden, försökt få oss att bli deras slavar.

En annan grupp jag har svårt för är Rhodesian Ridgeback. De är våldsamt stora, intelligensbefriande och litervis dreglande varelser. Lika stora i nosen som i kroppen och vem fan törs säga emot någon som kan äta upp en i nästa sekund? Jag kan dock konstatera att de inte är några raketingenjörer och det känns lite kul att deras ägare måste ha dieseldrivna Bobcats, spadar och sopsäckar med sig för att plocka upp efter dem, medan vi kortbeningar uträttar våra besök på ett betydligt mer elegant och diskret sätt.

Rasmotsättningarna kommer tveklöst att ha betydelse i kommande hundval. Min gissning är att Skälldemokraterna (S) backar och att SvansDemokrati (SD) kommer att ta förödande många ben om ingen motar Olle i grind och stoppar dem i tid. Framtasspartiet (FP) känns hopplöst förlegat liksom KoppelDemokraterna (KD) och Cirkeln (C).

Vi har en spännande vinter, vår och sommar framför oss. Jag har själv funderat på att starta ett alldeles eget parti – Kinesisk Allians – men avvaktar en aning och ser vad som händer.

Till dess – lägg tassarna för ögon och ögon när tvåbeningarna blir för infantila, kura ihop er i soffan och försvara er rätt att – softa!

High tass!

 

 

 

 

 

/Sigge 

 

Voff!

Vänner! Happy days are here again! Efter alldeles för lång tystnad är min vackra nos tillbaka i den digitala etern.

Frånvaron har inte berott på lättja, utan snarare på tvåbeningar. Han som har hand om ´et har muttrat om serverproblem och jag har varit för finkänslig för att ställa vidare och närgångna frågor.

Det viktiga är att den digitala svansen viftar igen!

Apropå det – i förrgår fyllde jag två år och blev naturligtvis firad som sig bör. Leverpastej till frukost, blodpudding till middag, däremellan godis och ett besök på chicdog.se där jag fick välja ut några nya höst- och vinterkreationer – inte illa. Jag blev också grattad av massor av både två- och fyrbeningar och naturligtvis ringde min gamle vän Sir Charles Tax från London och ylade för mig. En riktigt bra dag, med andra ord.

Nu ska jag jaga svansen en stund, sedan krypa ihop i kanelbulle-mode i soffan och fundera på mina kommande litterära verk. Samt hur jag bäst ska kunna hugga ungarna som cyklar på trottoaren – min trottoar – i benet.

High tass!

 

 

 

 

 

/Sigge

Värden, på riktigt …

I dag när husse och jag kom ut från den eminenta lunchkrogen Stekhuset Falstaff (jodå, vettiga krogägare släpper in hundar som kan sköta sig!) såg vi en tvåbening i kostym som förgäves försökte få ner en pappkasse i bagageutrymmet på en bil. Det gick inget vidare.

Bilen var röd och väldigt vacker. Den hette Porsche och husse förklarade att den kostar hur många ben som helst. Men det hjälper inte. För tvåbeningen som ägde den såg inte lycklig ut. Och han fick knappt ner pappkassen i bilen.

Ibland ser jag på tv med husse men det är inte ofta för han tycker inte om det. När jag tittar så ser jag vad det är som är viktigt för tvåbeningar och då förstår jag ännu mindre. Alltihop tycks handla om pengar och status. Inte ens ben (puckon!).

När vi tar kvällspromenader brukar husse fråga mig varför jag nosar på vissa buskar och stolpar men dissar andra. Hur många gånger som helst har jag med till synes enkla svansviftningar försökt förklara att det handlar om upplevelser och långsiktiga värden, sådant som tvåbeningar tycks ha allt svårare att uppskatta.

Ni köper massor av kläder och konstiga apparater, svär över apparaterna när de inte fungerar eller ni inte förstår er på dem och så sitter ni så länge framför dem att ni inte hinner träffa andra tvåbeningar på riktigt.

Det är, sanna mina skall, riktigt korkat.

För allt det där kan ni inte ta med er när det är dags att lägga tassarna i luften. Men smaken av en pinne med rejält tuggmotstånd, känslan av att få kasta upp en kotte i luften med tassarna, glädjen i att få skutta fritt i doftande gräs – det är värden. På riktigt, eller on real som min Londonkollega, den långhårige taxen Sir Charles skulle ha gläfst.

Och så mötena. När jag träffar lilla Tingeling, en svart Chihuahua med diamanthalsband och vi får skutta, blir jag lycklig. Den rödhåriga tik vars päls brann i morgonsolen häromdagen kommer jag att minnas ända tills den dag jag dör. Lekarna med Milo, Kajsa, Alice och alla de andra vovvarna gör mig varm inombords och får mig att sova gott. Ett par kycklingbitar och lite äpple som omväxling till torrfodret förvandlar mitt liv till ren och oförställd njutning.

Och så – en och gran. Jag vet inte vad det är, men jag är galen i de där dofterna. När vi kommer dit stannar jag, ställer mig på bakbenen och nosar. Och husse låter mig hållas. Lycka!

Dofter, minnet av möten och skuttandet är sådant som ingen kan ta ifrån en, inte ens när man för sista gången lägger svansen till vila. Men den där Porschen får ni nog behålla, liksom alla apparater och problemen som följer med dem.

När ska ni tvåbeningar lära er vad riktiga värden är? On real, alltså?

High tass!

tassavtryck

 /Sigge

Vårkänslor!

Morgonprommis. Det stora fältet har torkat upp och är fullt av spännande dofter. Som en kalv skuttar jag runt medan husse lufsar efter. Solen skiner på mig och vinden är ljum, det finns hopp!

Långt borta, i motljus, kommer hon sakta gående utan koppel. Hennes röda päls brinner som eld i morgonljuset och jag stannar upp, nästan förlamad av skönheten.

Sedan nosar jag henne i rumpan.

En långhårig taxdam i nioårsåldern, stillsam och med lite hängöron men ack – så vacker! Jag tror att jag är kär…

Många tvåbeningar med mentala tillkortakommanden inbillar sig att jag är emotionellt handikappad bara för att jag inte har några bollar kvar. Men ingenting, mina vänner, kunde vara mer fel. Mitt lilla hundhjärta klappar för kärleken värre än någonsin när vårkänslorna fyller mig från nos till tass.

Jag ser många snyggingar under promenaderna men ni som känner mig känner också till min svaghet.

Golden Retrievers, gärna sex,sju år eller så. Cougars. Mmmm…

golden

 

 

 

Yum,yum, finfina grejor…

 

 

Som ni märker – vi har vår i luften! Var har ni er…? ;o)

High tass!

/Sigge

Svansen mellan benen, bloggare!

Husse och jag för många diskussioner under promenaderna. Häromdagen tog han upp det här med att var och varannan tvåbening tycks känna ett närmast tvångsmässigt behov av att blogga vare sig de har något att säga eller ej. Så jag slog mig ner vid tasstopen, loggade in och läste tvåbeningsbloggar på vinst och förlust i nästan en vecka. Resultatet:

Herreminsvans!

Om jag skulle uppbåda alla mina allra sämsta författaregenskaper till att åstadkomma något liknande, så skulle ett högst normalt Sigge-blogginlägg se ut så här:

Hej!

I morse jag gick ut på fältet för att morgonskutta som vanligt.

Där mötte jag Nilo. Vi sprang runt som galningar.

Sedan bajsade jag.

Sedan gick vi hem och jag åt torrfoder.

Nu ska jag skälla på brevbäraren. Sedan ska jag sova.

Riktigt på de nivåerna vill vi väl inte ha det, eller hur vänner?

Och – för att ta udden av din eventuella kritik – ja, mitt förra blogginlägg var avsiktligt en travesti på ett tvåbensinlägg.

Ingen reagerade. Ruskigt.

High tass!

/Sigge

Möten och bekymmer

Möten:

I dag, när husse och jag promenerade utanför skrivarlyan mötte vi en papillonkille som bara var tio veckor gammal eller så.

Han såg rätt schysst ut.

Bortsett från all pälsen då, förstås… ;o)

Oro:

I dag fick jag höra att min kompis Nicco förmodligen har fått kennelhosta! Det är minsann allvarliga saker. Nu måste han hållas varm och lugn och ta tempen varje dag. Vi får hoppas att han slipper åka till veterinären, jag håller tassarna för honom och om han var här skulle jag dela min sista hundgodis med honom.

High tass, Nicco!

/Sigge

Äntligen en tvåbening med humor och insikt!

Voff!

I mitt förra blogginlägg berättade jag om hur jag skrivit till kommunens chefs-tvåbening och beklagat mig över att jag på grund av snömassorna hade svårt att ta mig till toaletten.

Dröm om min glädjeblandade förvåning när jag en tid senare fick ett handadresserat (!) brev till Carl Sigvard Öhrhund, inte alls från chefs-tvåbeningen men ifrån en trevlig herre – Henrik Bondén – som är platschef på Peab Drift och Underhåll i Stockholm.

Henrik skriver:

”Hej, tack för ditt brev! Det är alltid bra med synpunkter från boende (fyrbenta och tvåbenta) när det gäller vårt uppdrag i Sollentuna. Den här vintern är ovanligt snörik – det har sammanlagt kommit över en meter snö här i norrort. Detta har förstås varit en stor utmaning för oss att lösa detta på bästa sätt för alla typer av trafikanter. När det gäller din gata och dina behov, så har jag och arbetsledaren kommit överens att lasta ut snö från gångbanan på Holmbodavägen. Detta för att bredda den och därmed få mer plats för dig och våra underhållningsmaskiner. Utlastningen kommer att ske i slutet av denna vecka eller början av nästa vecka. Vi ska även se över sandningen i ditt område. Hoppas du blir nöjd med mitt svar och tveka inte att skälla till om du inte är nöjd med snöröjningen. Mvh, Henrik Bondén.”

Skälla till, ja. Mina skall gjorde nytta och Henrik stod minsann för sitt ord. Kort efteråt anlände en mindre armé av fordon som röjde undan snön på trottoarerna och förvandlade mina toalettbesök till en trivialitet igen – elegant, Henrik!

Med detta vill jag stillsamt och med en stor portion ödmjukhet visa att även fyrbenta medborgare har talan. Att kommunens chefs-tvåbening inte själv svarar är naturligtvis ur ett svanspolitiskt perspektiv djupt tragiskt, men desto mer hoppfullt är det att folk som gör jobbet kan kavla upp ärmarna och posta ett hederligt pappersbrev.

Som tack skickar jag några av mina benformade favoritgodisar till Henrik. Även en tvåbening ska väl få något gott ibland!

High tass!

IMG_0106

 

 

 

 

/Sigge

Öppet brev till Sollentuna Kommun om snöröjning

Kjell Lauri

Förvaltningschef

Trafik- och fastighetskontoret

Sollentuna Kommun

191 86 Sollentuna

Beträffande snöröjning i Rotebro

Mitt namn är Carl Sigvard Öhrhund. Jag är en till växten tämligen liten men mycket skötsam medborgare, bosatt i en ganska ordinär villafastighet i Rotebro.

Jag är sedan något år inflyttad till kommunen från Skåne, där jag är van vid betydligt mindre – om än några – snömängder. Då jag på grund av min blygsamma kroppsstorlek och låga ålder är förhindrad att ta körkort, kan jag inte framföra något slags fordon.

Vinterväglaget i Rotebro innebär för mig stor oländighet, varför jag formulerar dessa rader. Jag har synnerligen svårt att använda stövlar eller skodon med brodd. Av praktiska skäl brukar jag inte heller skidor, kälke eller sparkstötting, för vilka gatorna nu annars tycks väl lämpade.

Därmed börjar problemen.

Det kan tyckas indiskret att offentligt adressera ett problem av den här typen, men låt mig gå rakt på sak:

Under rådande omständigheter har jag stora problem att få tillträde till toaletten. Snön på gator och trottoarer når mig tidvis till magen vilket med automatik försätter mig i prekära situationer då jag ska uträtta mina behov.

Journalisten och författaren Dag Öhrlund, vars familj jag är inneboende hos, har tidigare tillskrivit kommunen i ärendet och undrat varför gator och trottoarer inte plogas bättre. Till svar har han fått att hans mejl skulle vidarebefordras till ”ansvarig entreprenör”.

Svaret är förvånande. Vi hundar anlitar inte entreprenörer i någon omfattning – vi utför det vi är ansvariga för (vakthållning etc) själva och tar ansvar för våra handlingar.

Jag har via tidningar och television följt de märkliga förfaranden som av tvåbeningar benämns ”offentlig upphandling” samt utförsäljning – båda tydligen ofantligt populära. Till min sorg konstaterat jag att även min nya hemkommun tycks drabbad av fenomenet, vilket uppenbarligen leder till att saker och ting inte fungerar som önskat.

Jag bidrar visserligen personligen inte till kommunens skatteintäkter, men den jag bor hos gör det desto mer. Därför undrar jag på hans vägnar varför kommunens del av avtalet mellan honom och er, inte uppfylls. Eller – i klartext: Varför ser ni inte till att det blir plogat så att vi kan gå på trottoaren och så att jag, utan att få magen täckt av blötsnö, kommer åt toaletten.

Jag avvaktar med spänning ert snara svar.

Med utmärkt högaktning,

IMG_0106

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Carl Sigvard Öhrhund