Favorit i repris – litteratur på högsta nivå!

Eftersom några av er kanske inte känner till hur berömd jag är som författare, kommer här en favorit i repris:

A bone for me, a bone for you

 – en alldeles ryslig historia av C.S Dog

C.S Dog är en av världens mest kända hundförfattare.

Han bor tillsammans med sin familj i Sollentuna utanför Stockholm.

Hans böcker om Dick Dobermann och Sam Schnauzer har sålt i miljontals exemplar.

Det var en mörk och stormig natt. Regnet slog mot plåtlocken på soptunnorna och några papper blåste genom gränden i den hårda vinden. Långt borta jamade en vildkatt högt och fyllot i porten bredvid vände sig mödosamt på pappkartongen och släppte väder. Ute på fyrtiosjätte gatan tjöt sirenerna med jämna mellanrum.

Inget att bry sig om.

Dick Dobermann bytte slött ställning och lade tassarna över ögonen. Det var inte ens gryning och han hade inga planer på att stiga upp för tidigt och gå ut i det kalla, smattrande regnet.

Det var tillräckligt illa att det var måndag.

Tre timmar senare reste han sig, gäspade, gick över till andra sidan gränden och lyfte på benet. Fyllot låg kvar i den andra porten och Dick hade inga planer på att störa honom. Det var hans port på samma sätt som Dicks port var Dicks port, och porttillhörighet är känsliga grejor, tänkte Dobermann. När man väl har hittat ett schysst ställe efter månader, kanske år av sökande, vill man ha den ifred.

Fyllot hade aldrig gjort honom något och Dick hade aldrig besvärat fyllot. Någon enstaka gång när mannen tagit med sig vänner till porten för fest och den hade blivit för sen och högljudd, brukade Dick protestera genom att morra några gånger. Det brukade räcka för att pojkarna skulle dra ner på charmen.

Dick gick lugnt över den skrovliga asfalten, undvek noga håligheter, glassplitter, spikar och småbråte här och var. Han satte sig bredvid den sovande mannen, sänkte nosen och drog upp gubbens rockärm med den. Det gamla armbandsuret visade 06.10. Dick visste mycket väl att klockan gick en timme efter, alltså var det dags att dra sig mot vännerna för en najs frukost.

Dobermann skakade regndropparna av dig, gick ut på Fyrtiosjätte gatan och vek av åt vänster. Stressade män med portföljer i händerna och kvinnor i högklackat, snäva dräktkjolar och kappor av senaste snitt skyndade rakt mot honom men vek alltid undan ett par meter innan de möttes. Dick flinade. Som Dobermann hade han vissa fördelar när det gällde att ta sig fram.

Som vanligt var det en och annan som började ropa:

”Vad är det för folk som inte kan hålla ordning på sina hundar?!”

”Herregud, en lös Dobermann!”

”Ring polisen, någon. Nej, ring Hundfångaren!”

Dick skakade på huvudet och ökade takten en aning. Lycka till med det, pojkar och flickor. Det är väl åtminstone fyra år sedan jag satt hos Hundfångaren senast och jag tänker inte hamna i buren i dag.

Han passerade Broadway och fortsatte rakt fram. Planen var att ta vänster på Fifth Avenue och följa den upp till Central Park, göra ett snabbt besök på den stora hundtoaletten där och sedan knalla vidare mot Harlem.

Dobermann korsade gatan och fick kasta sig undan för en gul taxi som inte bromsade och väjde i tid. Han vände sig om, skällde efter bilen och fick ett styvt långfinger genom sidorutan som svar.

Jaja, vi ses igen, tänkte han. Såna som dig äter jag till frukost.

Frukost, ja. Dick kände snålvattnet rinna i ena käftgipan och skyndade på. Efter att ha utfört sina behov i parken ökade han takten och så fort han nådde den nedre delen av Harlem tog han av åt höger.

Dobermann hade inga problem vare sig med de svarta eller med området i sig. Han var känd i trakten och högt respekterad, inte minst eftersom Sam Schnauzer var hans bäste vän.

Bob Best, en kolsvart bulldog med diamanthalsband, nickade åt honom och gläfste till hälsning när de möttes. Best var ledare för ett lokalt Hundidos-gäng och fruktad ända ner till Soho, men Dick hade ingen anledning att vara orolig. Han satte sig ner och gav Bob en high tass.

”Läget?”, gläfste Best. ”Träffa Sam?”

Dobermann nickade. ”Frukostdags, du vet.”

”Kör ni alltid måndagsfrukost tillsammans? Är det något slags ritual?”

”Oftast, det har bara blivit så.”

”Man kanske kunde hänga med någon gång?” Bulldogen lade huvudet lite på sned.

”Inga problem”, sa Dick. ”Sam skulle uppskatta det. Snacka med honom när du ser honom.”

”Hey man!” Best höjde tassen igen, lät den möta Dicks och lommade sedan vidare.”

Sam Schnauzer låg längst in i sin vanliga gränd, men inte i sin port utan bakom två soptunnor.

Ett dåligt tecken.

Han låg på rygg med tassarna i vädret och hade en andedräkt som kunde ha fällt en häst. När Dick petade på honom med tassen stönade han högljutt.

”Neeeej, inte nu … vad är det?”

Rise and shine, buddy. Ännu en underbar måndag i New York City!” skällde Dick högt.

”Jesus, måste du skälla sådär? Jag har en bakfylla som inte är att leka med.”

”En måndag? Vad hände i går?”

”Korkat. Det skulle ha blivit en lugn kväll men Stephen Schäfer och Louie Labrador kom förbi. Louie visste ett ställe där fyllon brukade tappa bruna papperspåsar och vi drog dit på vinst och förlust. Det tog väl inte mer än en kvart förrän en påse med en halv flaska whisky drämde i backen. Vi skällde ett par gånger, den tvåbente dröp av och vi fick i oss det där rätt fort. Mannen, jag var så packad att jag inte visste om jag skulle gå med svansen först eller sist. Har ingen aning om hur jag kom hem, ens.”

”Tja, det är alltså självförvållat, så jag tänker inte tycka synd om dig. Blöt nosen lite i vatten så drar vi – jag är hungrig.”

”Okej, okej, ta det lugnt.” Schnauzer sträckte på sig, reste sig och gick bort till en vattenpöl. Lapade i sig några klunkar och gjorde en grimas.

”Regnvatten i all ära, men whiskyn i går var bättre.”

Dobermann nickade. ”Kan tänka mig det. Men kom igen nu.”

Sam Schnauzer gav honom en bedjande blick. ”Vi tar tuben, va? Jag orkar verkligen inte gå dit ner i dag.”

”Du skulle behöva motion för att få spriten ur kroppen.”

”Det är mycket jag skulle behöva. En schysst fru som höll reda på mig, till exempel.”

”Ha! Inte ens Randy Retriever skulle stå ut med dig i två dygn och hon är ju rätt tolerant, säger grabbarna som har levt med henne.”

Herregud, nämn inte henne! Jag hade ett one night bone med henne för ett tag sedan och … ”

”Inte mer självömkan nu, mr Schnauzer. Kom!”

De gick några kvarter för att Schnauzer skulle få luft, innan de joggade ner för trappan till tunnelbanan, ökade takten och småsprang genom spärren. Bara några sekunder senare hörde de skriken bakom sig:

”Hey! Ni har inte betalt, kom tillbaka!”

För säkerhets skull snurrade Dobermann runt, drog upp läppen och visade tänderna utan att ens morra. Det brukade räcka för att stoppa de flesta som hade planer på att följa efter dem.

Tjugo minuter senare klev de av och vandrade genom gatorna i SoHo utan att någon tog notis om dem.

Tom Tax väntade som vanligt på gården bakom Joey´s Diner där han brukade hänga.

Han var inte ensam.

”Marty Mastiff”, sa mastiffen och satte upp tassen i luften. ”Kul att ses, Tom har berättat en hel del om er grabbar.”

Alla hälsade och sedan sa Tom leende:

”Det blir lyx i dag, grabbar. Jag gick bakom en kille som hade händerna fulla och tappade en hel McDonalds-kasse. Visst, pommes friten är väl lite ledsna vid det här laget, men – är det någon som protesterar?”

Dick och Sam skakade på huvudena och hjälpte Tom att riva sönder kassen så att läckerheterna frigjordes. Därefter delade alla broderligt på hamburgarna, pommes friten och de läckra äppelpajer som legat i kassen.

Sam Schnauzer lade sig ner och stönade. ”Nu känns det i alla fall aningen bättre, men jag vet inte om jag orkar göra så många knop i dag.”

Han berättade om kvällen innan och Tom Tax lade tassen för ögonen. ”Man, du borde veta bättre än att umgås med Stephen Schäfer och Louie Labrador. Det är ju bara party dygnet runt för dem!”

”Jag vet”, stönade Schnauzer. ”Fan, att jag aldrig lär mig.”

Marty Mastiff slickade sig om nosen. ”Jag ber att få tacka så hemskt mycket. Jag tittade ju bara in för att säga hej och väntade mig ingen lyxfrukost, men – Tom, jag hoppas få en chans att återgälda det vid tillfälle. Vi kanske kunde ha en trevlig road kill-kväll, snart? Några tvättbjörnar och ett par kråkor vore väl inte fel?”

”Tvättbjörnar? I New York City? Skojar du?”, gläfste Tax klentroget.

 ”Inte alls, jag såg flera stycken nere vid floden för en vecka sedan.”

 ”Fan tro´t”, sa Dobermann. ”Undrens tid är inte förbi.”

 Mastiff tackade än en gång och gick sedan iväg sedan han förklarat att han skulle kolla bakgården till ett slakteri några kvarter bort. Han lovade att rapportera om det var en fyndplats eller ej.

Plötsligt stördes lugnet på bakgården av att tre tvåbenta kom in. De såg sjaviga ut och Dick Dobermanns första impuls var att jaga dem på flykten, men när han såg att en av dem drog upp ett svart föremål ur en påse, behärskade han sig. Fler vänner än han kunde minnas hade blivit liggande stilla efter möte med en sån där.

De tvåbenta pratade tyst. Pengar och pistoler bytte ägare. Männen såg sig omkring men ägnade inte hundarna någon uppmärksamhet. De tittade på klockan och samtalade lågt, innan de vände på klacken och gick.

”Luktar skit lång väg, det där”, muttrade Schnauzer och skakade på huvudet.

Dobermann nickade. ”Vi hänger på och ser vad som händer.”

”Törs vi det?” undrade Tom Tax. ”De är ju beväpnade.”

”Håll dig bara bakom oss, sa Schnauzer. Vi täcker dig.”

Sam Schnauzer verkade ha piggnat till av att se de tre männen och hade inga problem att hålla takten när han gick bredvid Dobermann. Värre var det för Tom Tax:

”Grabbar”, flåsade han bakom dem. ”Funderar ni någonsin på det där med benlängdsskillnad?”

Dick vände sig om och gav honom en road blick. ”Det är bara bra för dig med lite power running, Tom. Häng på nu!”

Sedan gick allt fort. De hann knappt runda hörnet till Sjätte Avenyn förrän de hörde larmet. Ett trettiotal meter fram låg en Chase Manhattan-bank och det var därifrån oljudet kom.

De tre rusade framåt och stannade bara några meter från ingången. Dobermann gav Schanuzer en snabb blick av samförstånd.

”Som vanligt?”

”Ett ben till mig, ett ben till dig”, nickade Sam. ”Tom, håll dig lite bakom så att ingen trampar på dig.”

”Okej.” Taxen backade snett bakåt på det sätt som bara taxar kan, och satte sig lydigt vid husväggen.

Mindre än en minut senare kom tvåbentingarna farande ut genom bankens dörr. Båda hade pistoler i händerna och den ene kånkade på en stor bag.

Dick Dobermann tvekade inte. Med några hotfulla skall satsade han, tog ett rejält språng och högg den ene i strupen, allt medan Sam Schnauzer kastade sig över mannen med bagen och bet honom i skrevet.

Båda tvåbeningarna föll skrikande omkull på trottoaren. Dobberman var blixtsnabbt över sitt offer, öppnade käftarna och stängde dem lagom hårt kring mannens strupe. Han hörde det metalliska ljudet när mannen släppte pistolen på trottoaren.

Lika bra gick det för Schnauzer. Tom Tax var snabbt framme och använde nosen för att putta in pistolerna till husväggen.

Männen skrek och en av dem försökte rikta ett slag mot Dobermann, men det räckte att han pressade på en aning med tänderna för att båda tvåbeningarna skulle bli liggande stilla och kvida av smärtan.

En uppskrämd folkmassa hade redan samlats på behörigt avstånd från dem och på avstånd hördes sirener. I ögonvrån noterade Dobermann att bagen den ene mannen hållit hade vält och att några buntar med dollarsedlar ramlat ut.

Trettio sekunder senare var den första radiobilen på plats och två poliser hoppade ut med dragna vapen. De skulle just rusa fram men hejdade sig när de såg Dobermanns tänder över mannens hals och hur Schnauzer hade sina käkar i ett stadigt grepp runt den andre mannens ben.

”Jesus, Mick! Törs fan gå fram nu. Vad ska vi göra, skjuta jyckarna?”

”Nej för fan, ta det lugnt, jag hörde att det är en K 9-bil på väg.”

”En hundpatrull? Tack gode gud.”

Dobermann och Schnauzer höll sina positioner medan Tom Tax bevakade pistolerna på marken. Några minuter senare bromsade en stor Chevrolet Suburban med texten ”K 9-unit” in, en uniformerad snut hoppade ut och öppnade bilens bakdörrar.

Hunden där bak hoppade ut och sprang raka vägen fram till Dick. ”Hej, Stone Schäfer från New York-polisen. Vad har hänt?”

Dobermann skällde snabbt fram historien och Schäfer nickade. ”Bra. Stort tack, grabbar, ni kan släppa nu.”

När Schäfers uniformerade förare klev fram puffade Tom Tax honom på benet, och ledde honom till pistolerna på marken.

Vid det här laget vimlade trottoaren av snutar. Schnauzer och Dobermann hade satt sig bredvid Tom Tax på trottoaren och alla tre pratade med polishunden. Samtidigt hörde Dobermann hur hundföraren sa:

”Tja, jag vet inte riktigt vad vi ska göra, ringa hundfångaren, kanske?”

Stone Schäfer puffade sin husse på benet och skakade på huvudet när mannen tittade på honom.

”Ehh … okej. Inte det? Ska de åka med oss, menar du?”

Stone nickade.

Fem minuter senare hoppade Dobermann, Schnauzer och Tax in i lastutrymmet på New York-polisens Suburban. Under färden till stationen på trettioandra gatan pratade de lugnt med Stone Schäfer som förklarade att de hade goda utsikter att bli släppta om han lade ett gott skall för dem.

Med tillfredsställelse noterade Dick Dobermann att den ene av rånarna hade små, blodiga märken på halsen efter hans huggtänder, när han iförd handbojor leddes in på polisstationens skitiga linoleumgolv. Den andre linkade och beklagade sig högljutt medan han gav hundarna en blick full av hat.

Dobermann, Schnauzer och Tax satte sig på rad bredvid Stone Schäfer. Tio minuter senare kom Schäfers husse ut, satte sig på huk och tittade på dem.

”Bra jobbat, grabbar. Det låg trettiosextusen dollar i den där bagen och patrasket ni tog kommer att få mat och logi på statens bekostnad i många år framåt. Men … ” han gav dem en fundersam blick ” … vad i all världen ska vi göra med er? Jag är ju faktiskt skyldig att ringa till Hundfångaren. Det här är hans område. Vi kan inte ha en massa lösa hundar springande på Manhattan och … ”

Som på kommande lade Dobermann, Schnauzer och Tax sina huvuden på sned och tittade på honom med stora ögon, medan Schäfer gav hans hand en puff med nosen och sedan skakade på huvudet.

Mannen skakade på huvudet och himlade med ögonen.

”Okej, då. Vänta här.”

Trettio minuter senare tog de farväl av Stone Schäfer och lämnade polisstationen. Efter viss tvekan hade de omorganiserat innehållet i de tre påsar hundföraren kommit tillbaka med. Köttbenen vägde flera kilo och det var ganska uppenbart att Tax inte skulle orka bära sin del, och att påsen skulle släpa i marken och gå sönder.

Det blev en långsam och tung vandring tillbaka till gården bakom Joey´s Diner, men som Dobermann uttryckte det genom högersidan av käften medan han fortfarande höll påsen i ett stadigt grepp:

”Vissa laster är lättare att bära än andra.”

Strax innan de vek av på tjugosjätte gatan kom Penelope Pudel gående på övergångsstället i koppel. Som vanligt blinkade hon åt grabbarna och när Dobermann betraktade hennes krullhåriga rumpas rörelser väste han:

”Can I have fries with that shake, babe?”

En stund senare var festen på bakgården i full gång. De två stora papperspåsarna innehöll saftiga köttben för ett mindre regemente, så Schnauzer och Dobermann lät skallen gå tills Marty Mastiff, Mike Mops, Sheila Setter och några andra vänner uppenbarat sig.

Joey själv stack ut huvudet från dinerns bakdörr, konstaterade att partyt var i full gång och bidrog med lite chicken wings, hot dogs, fried eggs och skålar med vatten.

Schnauzer drog ett djupt andetag och tittade upp mot den grå himlen.

Han undrade om det skulle bli mer regn eller om eftermiddagen skulle bjuda på uppehåll.

Oavsett vilket, såg det ut att bli en bra kväll på Manhattan.

Han kunde inte riktigt glömma åsynen av Penelope Pudel. Kanske, kanske borde han ta en tur förbi hennes hus på västra tjugosjunde …