Politiker – ni borde ha svansen mellan benen!

Voff!

Jag har många gånger påpekat att tvåbeningar är måttligt utrustade mentalt. Men nu har jag fått bevis på att det i vissa fall är betydligt värre än så.

Under en av mina många semesterresor i somras lånade jag en koja i Bellevue Villastad (fint som svansen!) i Malmö, bara några hundra meter från stranden Ribbersborg, i folkmun känd som Ribban.

Eftersom jag råkar veta att det finns ett nakenbad på Ribban föll det sig högst naturligt för mig som nakenhund att skutta dit, ta ett dopp och se om jag kunde charma ner en Golden Retriever eller två.

Döm om min förvåning när jag, på väg mot stranden, mötte den första av flera idiotiska skyltar:

Husse blev naturligtvis förbannad, muttrade något om kretiner och civil olydnad (jag gillar verkligen när han använder det!) och ryckte i kopplet för att vi skulle strunta i förbudet.

Vi gick ner till stranden och jag skrattade så att jag fick lägga tassarna för ögonen. Först över den synnerligen informativa varningsskylten:

 …och sedan över tvåbeningsrumporna och andra tvåbeningar som fluktade på de nakna tvåbeningarna:

Har ni aldrig sett någon naken förr, tänkte jag, hä-hä. Ni tvåbeningar tycker att vi hundar inte är för smarta, men själva är ni korkade nog att stirra ihjäl er på någon som ser likadan ut som ni själva gör i duschen. Bra där, smartskallar, det verkar vara väl disponerad tid, eller hur?

Nåväl, när vi fick syn på nästa skylt höll både husse och jag på att krevera:

Snacka om rasism och diskriminering! Här visar Malmös lokalpolitiker verkligen vad de står för! Inte undra på att tvåbeningarna skjuter ihjäl varandra på löpande band i den där stan (sådant skulle vi vovvar för övrigt aldrig nedlåta oss till).

Jag kände plötsligt rasismens stank i nosen, nickade åt husse att vi skulle traska vidare.

”Vill du inte bada då?”, undrade han.

Jag bara fnös, ryckte till med huvudet och valde att beundra utsikten åt andra hållet istället. Vem orkar glo på tvåbensrumpor och ärligt talat – hur sexiga är de jämfört med en skön schnauzersvans eller pudelrumpa?!

Vi gick vidare, husse muttrade och jag morrade i samförstånd.

Alltså – öppet brev till Malmös lokalpolitiker:

Skärp er! Eller – skriv helt enkelt till mig och förklara logiken i att en nakenhund inte får vistas på en nakenstrand. Och ps – är det bättre att man bajsar på gångvägarna än på gräsmattorna? I så fall, varför har ni inte förbjudit de där tiotusen pippifåglarna att göra det, smartskallar?

Jag avvaktar med stor spänning ert svar men sätter tio tuggben (!) på att ni inte kan prestera ett vettigt sådant!

Ödmjukast, med high tass,

Carl Sigvard Hund

 

 

En kärleksförklaring…

Ibland blir jag bara sådär blödig, även om jag har skällt ut några svartingar under morgonpromenaden och markerat revir för varenda schäferskalle i området.

Så här kommer det:

Matte – jag älskar dig och älskar att sova hos dig!

Lillmatte 1 – jag älskar när du och jag går långrundor!

Lillmatte 2 – jag älskar att du kallar mig ”Gums”.

Husse – även om du är bestämd mot mig och hård när jag inte gör som du säger, jag älskar dig och saknar dig varje minut du är bortrest!

Riktiga hundar vågar visa känslor!

Högtassningsfullt,

Carl Sigvard Hund

Adios, El Voffo – den spanska pudeln har ingen framtid!

 

 

 

 

 

 

Voff!

Det är hög tid för mig att ge mig in i världspolitiken, ty det är uppenbart att tvåbeningarna har för magra hjärnor för att klara det där.

Husse och jag drog ner till Spanien på en liten giro a recognosito, tja, för att kolla läget, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Och redan första dagen lade jag tassarna för ögonen. Milda tuggben, vilken katastrof det landet befinner sig i! Pedro, en kringstrykande gatkorsning, berättade för mig att han har ett rent helvete att hitta vettiga matrester nuförtiden.

”Voff”, sa han, ”alltihop är eurons fel. Före euron hade folk råd att kasta både fläskbitar och potatis till en. Nu ska man vifta på svansen av tacksamhet om man får en trasig papperspåse i huvudet. Det är dags att emigrera, jag funderar faktiskt på Frankrike … ”

Vi drog omkring ett par dagar och Pedro presenterade mig för Juan Sanchez, en klok gammal schäfer som sett Spanien i dess bättre dagar. Juan skakade på nosen, kliade sig tankfullt med tassen bakom örat och morrade:

”Kolla tvåbeningarna, de låtsas som ingenting. De hoppas fortfarande få två miljoner euro för sina kojor vid havet, trots att de bara är värda en fjärdedel i dag, om ens det. Den enda valutan som håller i dag är tuggben, tro mig! Och det är tvåbeningarna för dumma för att förstå. De vill fortfarande inte jobba under siestan och när några rika tvåbeningar sätter sig på en restaurang för att få lite schysst käk, så är servitörerna bara arroganta och ohyfsade. Ett rejält bett i skenbenet, skulle de ha, allihop. Annars går det för oss som för El Greco!”

Jag blev förstås nyfiken och Juan presenterade mig för El Greco, en ståtlig Labrador som flytt från Grekland och på grumliga vägar tagit sig till Spanien, i väntan på färd till bättre nejder. Ryktet gick att El Greco var involverad med den portugisiska

labrador retriever hund

El Greco. Mafioso? Vem vet?

hundmaffian, men jag visste bättre än att fråga.

Normalt sett litar jag inte på svartingar, det vet ni sedan tidigare. De har mörka, djupt liggande ögon, flackande blick och skum päls. Mer än en gång har jag sett dem slita halsen av mindre kolleger och tja, man får vara på sin vakt.

Men El Greco var ett undantag. Han gläfste fasansfulla historier om livet i Grekland och om hur de korkade tvåbeningarna där varit så lata att hela landet kantrat som en slipprig Tzatzikitallrik.

”Det är”, morrade han, ”bara en tidsfråga innan hela EU sjunker. Tvåbeningarna var korkade nog att tro att norr och söder skulle flyta samman som ett enigt folk, men hallå, tror du att en tysk schäferhanne skulle vilja teama upp med en billig pudelslyna från Spanien eller Portugal? Vi hundar är nationalister. Visserligen har jag hört att svenskarna accepterar invandrarschnauzers från Irland och det är väl ok eftersom de ylar melodiskt, men någon måtta får det vara på gränsöverskridandet. Varje tass har sin plats, som jag brukar säga.”

Juan ledde oss till The Little Mermaid, en nyöppnad restaurang i Marbella som serverade de bästa läckerheter från det danska köket. Några norrmän hade inte orkat äta upp de generösa portionerna och när ägarna var i köket tassade Juan snabbt fram, räddade några tallrikar med rester som vi kalasade på bakom ett hörn. Under tiden såg jag hur husse satt vid ett bord och njöt av sin fläskesteg och en GammelDansk, allt medan Juan, El Greco och jag redde ut det politiska läget över några danska frikadeller och ett stycke rugbröd.

Schysst käk på The little Mermaid

Solen sken, jag blev vackert brun i pälsen och allt var väl. Juan och El Greco tog mig ner till La Playa där de, tillsammans med några andra politiskt kloka svansbärare hade byggt en koja.

Med nosarna mellan tassarna konstaterade vi åter att tvåbeningar är rätt dumma.

Allt man behöver är en strand, några hyfsade matrester, ett tuggben, en solnedgång och en snygg tik. Resten – som EU – är överkurs.

Och det ser vi ju hur det slutar.

High tass!