Med anledning av min högtidsdag

Voff!

Fanmailen väller in i en takt som tvingat brevbäraren att köpa en lastbil och fått vår Internetleverantör att bygga en ny serverhall. Eftersom en majoritet av fansen önskar sig en idolbild, kommer här en att klippa ur:

Värd att kopiera och spara!

Ja, kära vänner, ryktet är sant.

Jag fyller år.

För första gången i mitt liv kommer jag att bli uppvaktad, dränkas i presenter och uppmärksamhet.

Jag tror inte att det kommer att göra ont alls.

– på förekommen anledning meddelas:

Generösa presenter kan med fördel sändas under mattes och husses adress, så får de sköta om det praktiska. Vad gäller uppvaktning så är jag dessvärre bortrest på måndag. Detta av den enkla anledningen att vårt hem inte skulle klara anstormningen av nära och kära vänner, bekanta, wannabies och hangarounds. Dessutom – varför ska jag betala för att hälla Mamma Scans köttbullar i halsen på okultiverade schäfrar som smyger runt i stan, våldgästar fester och låtsas tillhöra Den Innersta Kretsen.

Istället firar vi lite längre fram med en intim fest för de närmaste. Tack för förståelsen.

Och så en sak till: Sedan jag som ett political statement kastrerade mig för ett tag sedan och meddelade att asylhundarna står i kö för att komma in i Sverige och att det därmed inte finns någon logisk anledning att skaffa egna barn, har det kommit en rad kommentarer. De är lätta att sortera: De smarta kommer från andra hundar, de korkade kommer från tvåbeningar…

Till alla tikar: Klipp ur och spara som ett skönt minne!

Låt mig alltså klargöra följande: Det enda i sportväg jag är intresserad av, är hundtjejer som löper (så länge de inte springer fortare än jag). Och till de tvåbeningar som tror att man tappar intresset bara för att man inte har granaterna kvar, vill jag säga:

Kan man inte vara intresserad av vackra bilar om man inte har körkort?

Sug på den.

Min ödmjuka förlåtelse till tvåbeningar blir allt större. Ju mer jag studerar er, desto mer beklämd blir jag. Säg mig till exempel följande: Varför trängs ni med tiotals andra knuffande, bråkande, snorande, infekterade tvåbeningar i stora, morrande plåtlådor som kör samma väg varje dag, när ni kunde använda baktassarna istälet?

För övrigt har jag på ett nytt promenadstråk hittar några riktigt intressanta buskar. Mer om detta senare.

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sigge

Amici miei: la moda dell’autunno!

Voff, eller möjligen La Voffa som vi säger när det italienska höstmodet blåser in över oss. För er tvåbeningar som inte är bevandrade i det vackra italienska språket kan jag meddela att rubriken betyder ”Höstmode, mina vänner!”

Hösten är i högsta grad här, man lyfter svansen en aning extra för att den inte ska bli blöt i vått gräs och inser att vintern närmar sig med stormsteg. Dags att förnya garderoben, med andra ord.

Husse är en kul typ. Han kan vara gnällig i vanliga fall men när jag slår på den där ”du-är-världens-bästa-husse-kan-vi-inte-åka-och-köpa-kläder-blicken” så dröjer det inte länge förrän han styr in hela familjen till favoritbutiken ChicDog.se i hjärtat av Stockholms finansdistrikt. Sedan är det bara för mig att börja prova det senaste av det senaste av det italienska modet.

Det första jag valde var en helt ny och innovativ kreation som kommer att få varenda fårhund att a) bli förvirrad och b) rodna av avund! Har man inte päls själv så får man köpa en, så att säga…

Därefter var det dags att välja en ny, varm tröja. Jag är väl medveten om att vinrött är tvåbeningarnas stora höstfärg men ärligt talat, hur upphetsande är det? Jag föredrog den här djupt violetta kulören och hade inte alls något emot att man hade sytt in diamanter i tyget på ryggen!

Husse tyckte att Sherlock Holmes-dräkten var lite fjollig, men matte var av en annan uppfattning och jag trivdes bra i den. Jag hann dessutom knappt få på den förrän jag överfölls av paparazzis!

Men sånt där får man ju ta i min position. Jag får se det som att världen kan glädjas av bilder av något vackert. Dessutom – jag hann knappt få på mig Sherlockdräkten …

 …förrän jag blev intensivt uppvaktad av en riktigt snygg pudeltjej! Min diskretion förbjuder mig att berätta vad hon gläfste i mitt öra, men jag har fått hennes mobilnummer… ;o)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det där med catwalken (vilket oerhört fånigt namn, förresten – det borde ju heta dogwalken) är egentligen inte min grej, men eftersom jag tydligen var snyggast på hela modevisningen fick jag ju ställa upp. Det är som bekant inte bara höst vi har framför oss utan…

 …vintern närmar sig med stormsteg och då gäller det att hålla sig riktigt varm. Alltså valde jag den här ganska neutrala overallen för att inte knäcka alla vovvar i kvarteret. Den är inte bara varm utan dessutom fuktavstötande och dessutom är benen så korta att det är lätt att få in tassarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sist men inte minst valde jag en skön fleecedräkt för blåsiga dagar, och då blev tikarna på modeshowen som galna, vilket jag naturligtvis har full förståelse för.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För vem kan väl motstå att möta den här killen i baren på kvällen? Och ärligt talat – skulle inte det här …

…kunna funka som omslagsbild till nästa nummer av Dogue? När jag avslutade showen genom att köra den lite mer äventyrliga looken (typ jag-har-just-bestigit-Mount-Everest-och-vad-fan-var-problemet-med-det?)…

…så tjöt groupisarna som galna under mig. Nu törs man väl knappt visa sig ute i kvarteret på ett tag, utan att bli överfallen av söta tonårstikar. Nåväl, efter ett par timmar hade jag fått ihop en riktigt trevlig höst- och vinterkreation, och som vanligt fick jag

 …med mig alltihop hem i en oerhört tjusig kasse. Hur husse reagerade när han skulle betala? Men kom igen – jag hade naturligtvis ringt in till ChicDog.se före vårt besök och om du var uppmärksam så såg du lösningen redan på den första bilden. Annars kommer den i repris här:

 

 

 

 

Alltså – slutet gott, allting gott!

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Sigge

 

No balls = macho!

Voff!

Med nosen i asfalten har jag gått och funderat länge och väl innan jag till sist fattade mitt beslut. En kväll tittade jag på husse och sa:

”Du, jag har bestämt mig för att knipsa bollarna.”

”Va?!” Han såg bestört och förvånad ut samtidigt, som om han inte förstod vad jag sa.

”Bollarna”, sa jag. ”Kulorna, diamanterna eller om du hellre vill prata skånska – koddarna.”

Han nickade och svalde hårt.

”Jag förstår”, mumlade han hest.

Jag förlät honom omedelbart. Han är ju inte bara tvåbening utan dessutom man, och vad bollarna betyder för män har man ju förstått. De som inte har stora nog kompenserar sig genom att slå andra tvåbeningar eller köpa meningslöst stora stadsjeepar eller … ja, ni vet.

Vi beställde tid och under dagar av väntan frågade husse försiktigt vad som föranlett mitt beslut.

Här softar jag lite med matte innan det är dags.

 

 

Sanningens ögonblick närmar sig.  

”Tja, sa jag. ”Ytterst handlar det om ett poltical statement från min sida. Jag tycker att sånt är viktigt.”

Husse lade undan en av de där fåniga tidningarna han brukar bläddra i, och tittade oförstående på mig. Jag förlät honom igen, han är ju inte bara tvåbening utan en aning förvirrad också.

Vet du hur många asylhundar det kommer till Sverige varje år?” undrade jag.

Husse såg ännu mer förvirrad ut.

”Asylhundar? Vad är det?”

Jag suckade och kliade mig lite med baktassen.

 

Innan det var dags kollade doktorn mitt allmänna hälsotillstånd och mitt hjärta. Frisk som en pudel med undantag av ett litet blåsljud på hjärtat. Och med tanke på hur det ser ut i världen är väl ett litet blåsljud inte mycket att morra över…

Sen kollade hon mina gaddar och blev impad. Inga dåliga grejor. Så se upp, schäfrar, kokosbollförsäljare och Jehovas Vittnen – vid vår dörr ges ingen pardon!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Veterinären Marie-Louise och jag var heeeelt överens om att den där sprutan gjorde ont som attan!

”Men herregud”, morrade jag. ”Läser du inte ens nyheterna längre? Det handlar om hundar som söker asyl här för att de lever under tuffa hemförhållanden. Det behöver inte alltid betyda pang-pang men det kan handla om svält och allmänt vidriga lägen. Så vovvarna köper en biljett hit, får asyl och hamnar hos en trevlig familj. Slutet gott. Med tanke på hur många vovvar som behöver hjälp finns det ingen anledning att skaffa egna avkommor. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå – ni tvåbeningar humpar ju som om varje dag vore den sista, för att dränka jorden med bleka kopior av er själva. Men det är inte pluttenuttigt, ok?”

”Ähum…jahaja”, svarade husse och såg om möjligt mer förvirrad ut. Det där hade han inte en svansning om, det förstod jag omedelbart. Jag fortsatte:

”Som medlem i VVSTA och DWR är det här ett lätt val för mig. En solidaritetshandling, om du förstår vad jag menar?”

Husse såg olycklig ut. ”Vill du ha lite torrfoder?” undrade han. ”Ska vi ta en promenad, kanske?”

Jag förlät honom. Igen. Han såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan hörde. Sedan viskade han:

”Vad betyder det där VVR … ”

För säkerhets skull kollade vi min matchvikt innan det var dags för det stora slaget. 4,1, inte illa. Jag undrar hur mycket bollarna väger och hur mycket jag kommer att tappa efter operationen. Fast dom som förstår sig på det säger att jag kommer att käka mer sen. Och det är klart – ska man inte jaga tikar så ska man ju ha något annat att göra. Och i ärlighetens namn är väl oxfilé mer intressant än lite pudelrumpa, eller vad säger ni, grabbar?

 

En sån här bild kan ju utlösa moderskänslor hos vilken tik som helst. För att inte tala om kvinnliga tvåbeningar. Uj, uj …

VVSTA”, sa jag, ”betyder Vi Vovvar Som Tar Ansvar. Det är en dotterorganisation till världsomspännande Dogs With Responsibility, DWR. Ni tvåbeningar borde starta motsvarigheter till det där. Ert FN verkar ju inte vara mycket att hänga i granen, om jag har nosat rätt.”

Husse såg deprimerad ut och lade ifrån sig tidningen. ”Du har rätt”, suckade han. Vad sägs om lite leverpastej och köttbullar istället för torrfoder?”

Now you are talking”, gläfste jag och tassade efter honom till köket. Det finns faktiskt dagar när han är riktigt vettig.

Jag mådde riktigt hyggligt efter operationen. Jag fick förstås leka lampskärm ett tag men å andra sidan fick jag åka på rehab hos tant Rosel, och det är inte illa. Där finns ett helt gäng andra vovvar som vistas där av olika skäl. Någon är deppig, en annan är leverpastejmissbrukare och en tredje har svårt att hålla sig borta från unga tikar, men på det stora hela är de schyssta grabbar allihopa.

”Dessutom”, sa jag till husse, ”finns det ytterligare en anledning att knipsa bollarna.”

Husse såg frågande ut igen.

”Men vakna”, morrade jag. ”Ta en titt på mig. Ett komplett A-barn, som glamourfotograferna brukar säga. Om jag skulle skaffa valpar så skulle de ändå aldrig bli något annat än bleka kopior. Perfekta exemplar levereras inte i tolvpack, capisce?”

”You have made your point”, sa husse och kliade mig bakom örat. Sedan slevade han upp en human portion leverpastej och köttbullar och det artade sig till en riktigt hygglig dag.

Okay, tikar. Det här är en klipp-ur-och-spara för det är det sista ni ser av mina bollar. Husse hjälpte mg att sepiatona bilden för att få den lite mer konstnärlig. Kan ni tänka er en finare dekoration att ha i buren eller hundkorgen? Glöm inte att det oftast blir snyggare om man ramar in med dubbel passepartout. Be my guest…!

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Sigge