Värden, på riktigt …

I dag när husse och jag kom ut från den eminenta lunchkrogen Stekhuset Falstaff (jodå, vettiga krogägare släpper in hundar som kan sköta sig!) såg vi en tvåbening i kostym som förgäves försökte få ner en pappkasse i bagageutrymmet på en bil. Det gick inget vidare.

Bilen var röd och väldigt vacker. Den hette Porsche och husse förklarade att den kostar hur många ben som helst. Men det hjälper inte. För tvåbeningen som ägde den såg inte lycklig ut. Och han fick knappt ner pappkassen i bilen.

Ibland ser jag på tv med husse men det är inte ofta för han tycker inte om det. När jag tittar så ser jag vad det är som är viktigt för tvåbeningar och då förstår jag ännu mindre. Alltihop tycks handla om pengar och status. Inte ens ben (puckon!).

När vi tar kvällspromenader brukar husse fråga mig varför jag nosar på vissa buskar och stolpar men dissar andra. Hur många gånger som helst har jag med till synes enkla svansviftningar försökt förklara att det handlar om upplevelser och långsiktiga värden, sådant som tvåbeningar tycks ha allt svårare att uppskatta.

Ni köper massor av kläder och konstiga apparater, svär över apparaterna när de inte fungerar eller ni inte förstår er på dem och så sitter ni så länge framför dem att ni inte hinner träffa andra tvåbeningar på riktigt.

Det är, sanna mina skall, riktigt korkat.

För allt det där kan ni inte ta med er när det är dags att lägga tassarna i luften. Men smaken av en pinne med rejält tuggmotstånd, känslan av att få kasta upp en kotte i luften med tassarna, glädjen i att få skutta fritt i doftande gräs – det är värden. På riktigt, eller on real som min Londonkollega, den långhårige taxen Sir Charles skulle ha gläfst.

Och så mötena. När jag träffar lilla Tingeling, en svart Chihuahua med diamanthalsband och vi får skutta, blir jag lycklig. Den rödhåriga tik vars päls brann i morgonsolen häromdagen kommer jag att minnas ända tills den dag jag dör. Lekarna med Milo, Kajsa, Alice och alla de andra vovvarna gör mig varm inombords och får mig att sova gott. Ett par kycklingbitar och lite äpple som omväxling till torrfodret förvandlar mitt liv till ren och oförställd njutning.

Och så – en och gran. Jag vet inte vad det är, men jag är galen i de där dofterna. När vi kommer dit stannar jag, ställer mig på bakbenen och nosar. Och husse låter mig hållas. Lycka!

Dofter, minnet av möten och skuttandet är sådant som ingen kan ta ifrån en, inte ens när man för sista gången lägger svansen till vila. Men den där Porschen får ni nog behålla, liksom alla apparater och problemen som följer med dem.

När ska ni tvåbeningar lära er vad riktiga värden är? On real, alltså?

High tass!

tassavtryck

 /Sigge

Vårkänslor!

Morgonprommis. Det stora fältet har torkat upp och är fullt av spännande dofter. Som en kalv skuttar jag runt medan husse lufsar efter. Solen skiner på mig och vinden är ljum, det finns hopp!

Långt borta, i motljus, kommer hon sakta gående utan koppel. Hennes röda päls brinner som eld i morgonljuset och jag stannar upp, nästan förlamad av skönheten.

Sedan nosar jag henne i rumpan.

En långhårig taxdam i nioårsåldern, stillsam och med lite hängöron men ack – så vacker! Jag tror att jag är kär…

Många tvåbeningar med mentala tillkortakommanden inbillar sig att jag är emotionellt handikappad bara för att jag inte har några bollar kvar. Men ingenting, mina vänner, kunde vara mer fel. Mitt lilla hundhjärta klappar för kärleken värre än någonsin när vårkänslorna fyller mig från nos till tass.

Jag ser många snyggingar under promenaderna men ni som känner mig känner också till min svaghet.

Golden Retrievers, gärna sex,sju år eller så. Cougars. Mmmm…

golden

 

 

 

Yum,yum, finfina grejor…

 

 

Som ni märker – vi har vår i luften! Var har ni er…? ;o)

High tass!

/Sigge