Öppet brev till Sollentuna Kommun om snöröjning

Kjell Lauri

Förvaltningschef

Trafik- och fastighetskontoret

Sollentuna Kommun

191 86 Sollentuna

Beträffande snöröjning i Rotebro

Mitt namn är Carl Sigvard Öhrhund. Jag är en till växten tämligen liten men mycket skötsam medborgare, bosatt i en ganska ordinär villafastighet i Rotebro.

Jag är sedan något år inflyttad till kommunen från Skåne, där jag är van vid betydligt mindre – om än några – snömängder. Då jag på grund av min blygsamma kroppsstorlek och låga ålder är förhindrad att ta körkort, kan jag inte framföra något slags fordon.

Vinterväglaget i Rotebro innebär för mig stor oländighet, varför jag formulerar dessa rader. Jag har synnerligen svårt att använda stövlar eller skodon med brodd. Av praktiska skäl brukar jag inte heller skidor, kälke eller sparkstötting, för vilka gatorna nu annars tycks väl lämpade.

Därmed börjar problemen.

Det kan tyckas indiskret att offentligt adressera ett problem av den här typen, men låt mig gå rakt på sak:

Under rådande omständigheter har jag stora problem att få tillträde till toaletten. Snön på gator och trottoarer når mig tidvis till magen vilket med automatik försätter mig i prekära situationer då jag ska uträtta mina behov.

Journalisten och författaren Dag Öhrlund, vars familj jag är inneboende hos, har tidigare tillskrivit kommunen i ärendet och undrat varför gator och trottoarer inte plogas bättre. Till svar har han fått att hans mejl skulle vidarebefordras till ”ansvarig entreprenör”.

Svaret är förvånande. Vi hundar anlitar inte entreprenörer i någon omfattning – vi utför det vi är ansvariga för (vakthållning etc) själva och tar ansvar för våra handlingar.

Jag har via tidningar och television följt de märkliga förfaranden som av tvåbeningar benämns ”offentlig upphandling” samt utförsäljning – båda tydligen ofantligt populära. Till min sorg konstaterat jag att även min nya hemkommun tycks drabbad av fenomenet, vilket uppenbarligen leder till att saker och ting inte fungerar som önskat.

Jag bidrar visserligen personligen inte till kommunens skatteintäkter, men den jag bor hos gör det desto mer. Därför undrar jag på hans vägnar varför kommunens del av avtalet mellan honom och er, inte uppfylls. Eller – i klartext: Varför ser ni inte till att det blir plogat så att vi kan gå på trottoaren och så att jag, utan att få magen täckt av blötsnö, kommer åt toaletten.

Jag avvaktar med spänning ert snara svar.

Med utmärkt högaktning,

IMG_0106

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Carl Sigvard Öhrhund

 

En ödmjuk gest …

Voff!

Vänner,

Det har hänt och händer mycket i mitt liv nu, sanna mina skall. Mången gång har jag varit på väg att slå tassarna i tangenterna för att blogga om det; varje gång har jag blivit avbruten av en ny och viktig händelse. Det har rört sig om allt ifrån viktigare tillställningar till spännande kriminaldramer där jag tvingats ägna massor av tid åt att undersöka mystiskt utplacerade bokhyllor och andra skumma spår. Sånt är viktigt för att få inspiration till kommande romaner av pseudonymen C.S Dog!

Men ni trogna fans vet att jag kommer tillbaka med rapporter så småningom. Samtidigt vill jag att alla mina fyrbenta vänner skänker en tanke till min vän Nicco som av obegripliga skäl nu blivit förvägrad att följa med sin duktiga matte till jobbet på dagarna. Avstängningen är enbart ett resultat av mindre begåvade tvåbeningars behov av att markera revir, och med dystert sänkta nosar blir vi tvungna att konstatera att de tvåbenta inte förstår innebörden av revirmarkering.

Vidare: I Eslöv finns en begåvad dam som gör hundkläder på beställning, och tack och lov missade husse och matte inte möjligheten att ge mig en fin Pippitröja nu till hösten:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tills vi hörs igen – High tass!

 

 

 

 

 

/Sigge 

 

Med anledning av min högtidsdag

Voff!

Fanmailen väller in i en takt som tvingat brevbäraren att köpa en lastbil och fått vår Internetleverantör att bygga en ny serverhall. Eftersom en majoritet av fansen önskar sig en idolbild, kommer här en att klippa ur:

Värd att kopiera och spara!

Ja, kära vänner, ryktet är sant.

Jag fyller år.

För första gången i mitt liv kommer jag att bli uppvaktad, dränkas i presenter och uppmärksamhet.

Jag tror inte att det kommer att göra ont alls.

– på förekommen anledning meddelas:

Generösa presenter kan med fördel sändas under mattes och husses adress, så får de sköta om det praktiska. Vad gäller uppvaktning så är jag dessvärre bortrest på måndag. Detta av den enkla anledningen att vårt hem inte skulle klara anstormningen av nära och kära vänner, bekanta, wannabies och hangarounds. Dessutom – varför ska jag betala för att hälla Mamma Scans köttbullar i halsen på okultiverade schäfrar som smyger runt i stan, våldgästar fester och låtsas tillhöra Den Innersta Kretsen.

Istället firar vi lite längre fram med en intim fest för de närmaste. Tack för förståelsen.

Och så en sak till: Sedan jag som ett political statement kastrerade mig för ett tag sedan och meddelade att asylhundarna står i kö för att komma in i Sverige och att det därmed inte finns någon logisk anledning att skaffa egna barn, har det kommit en rad kommentarer. De är lätta att sortera: De smarta kommer från andra hundar, de korkade kommer från tvåbeningar…

Till alla tikar: Klipp ur och spara som ett skönt minne!

Låt mig alltså klargöra följande: Det enda i sportväg jag är intresserad av, är hundtjejer som löper (så länge de inte springer fortare än jag). Och till de tvåbeningar som tror att man tappar intresset bara för att man inte har granaterna kvar, vill jag säga:

Kan man inte vara intresserad av vackra bilar om man inte har körkort?

Sug på den.

Min ödmjuka förlåtelse till tvåbeningar blir allt större. Ju mer jag studerar er, desto mer beklämd blir jag. Säg mig till exempel följande: Varför trängs ni med tiotals andra knuffande, bråkande, snorande, infekterade tvåbeningar i stora, morrande plåtlådor som kör samma väg varje dag, när ni kunde använda baktassarna istälet?

För övrigt har jag på ett nytt promenadstråk hittar några riktigt intressanta buskar. Mer om detta senare.

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sigge

Amici miei: la moda dell’autunno!

Voff, eller möjligen La Voffa som vi säger när det italienska höstmodet blåser in över oss. För er tvåbeningar som inte är bevandrade i det vackra italienska språket kan jag meddela att rubriken betyder ”Höstmode, mina vänner!”

Hösten är i högsta grad här, man lyfter svansen en aning extra för att den inte ska bli blöt i vått gräs och inser att vintern närmar sig med stormsteg. Dags att förnya garderoben, med andra ord.

Husse är en kul typ. Han kan vara gnällig i vanliga fall men när jag slår på den där ”du-är-världens-bästa-husse-kan-vi-inte-åka-och-köpa-kläder-blicken” så dröjer det inte länge förrän han styr in hela familjen till favoritbutiken ChicDog.se i hjärtat av Stockholms finansdistrikt. Sedan är det bara för mig att börja prova det senaste av det senaste av det italienska modet.

Det första jag valde var en helt ny och innovativ kreation som kommer att få varenda fårhund att a) bli förvirrad och b) rodna av avund! Har man inte päls själv så får man köpa en, så att säga…

Därefter var det dags att välja en ny, varm tröja. Jag är väl medveten om att vinrött är tvåbeningarnas stora höstfärg men ärligt talat, hur upphetsande är det? Jag föredrog den här djupt violetta kulören och hade inte alls något emot att man hade sytt in diamanter i tyget på ryggen!

Husse tyckte att Sherlock Holmes-dräkten var lite fjollig, men matte var av en annan uppfattning och jag trivdes bra i den. Jag hann dessutom knappt få på den förrän jag överfölls av paparazzis!

Men sånt där får man ju ta i min position. Jag får se det som att världen kan glädjas av bilder av något vackert. Dessutom – jag hann knappt få på mig Sherlockdräkten …

 …förrän jag blev intensivt uppvaktad av en riktigt snygg pudeltjej! Min diskretion förbjuder mig att berätta vad hon gläfste i mitt öra, men jag har fått hennes mobilnummer… ;o)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det där med catwalken (vilket oerhört fånigt namn, förresten – det borde ju heta dogwalken) är egentligen inte min grej, men eftersom jag tydligen var snyggast på hela modevisningen fick jag ju ställa upp. Det är som bekant inte bara höst vi har framför oss utan…

 …vintern närmar sig med stormsteg och då gäller det att hålla sig riktigt varm. Alltså valde jag den här ganska neutrala overallen för att inte knäcka alla vovvar i kvarteret. Den är inte bara varm utan dessutom fuktavstötande och dessutom är benen så korta att det är lätt att få in tassarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sist men inte minst valde jag en skön fleecedräkt för blåsiga dagar, och då blev tikarna på modeshowen som galna, vilket jag naturligtvis har full förståelse för.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För vem kan väl motstå att möta den här killen i baren på kvällen? Och ärligt talat – skulle inte det här …

…kunna funka som omslagsbild till nästa nummer av Dogue? När jag avslutade showen genom att köra den lite mer äventyrliga looken (typ jag-har-just-bestigit-Mount-Everest-och-vad-fan-var-problemet-med-det?)…

…så tjöt groupisarna som galna under mig. Nu törs man väl knappt visa sig ute i kvarteret på ett tag, utan att bli överfallen av söta tonårstikar. Nåväl, efter ett par timmar hade jag fått ihop en riktigt trevlig höst- och vinterkreation, och som vanligt fick jag

 …med mig alltihop hem i en oerhört tjusig kasse. Hur husse reagerade när han skulle betala? Men kom igen – jag hade naturligtvis ringt in till ChicDog.se före vårt besök och om du var uppmärksam så såg du lösningen redan på den första bilden. Annars kommer den i repris här:

 

 

 

 

Alltså – slutet gott, allting gott!

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Sigge

 

No balls = macho!

Voff!

Med nosen i asfalten har jag gått och funderat länge och väl innan jag till sist fattade mitt beslut. En kväll tittade jag på husse och sa:

”Du, jag har bestämt mig för att knipsa bollarna.”

”Va?!” Han såg bestört och förvånad ut samtidigt, som om han inte förstod vad jag sa.

”Bollarna”, sa jag. ”Kulorna, diamanterna eller om du hellre vill prata skånska – koddarna.”

Han nickade och svalde hårt.

”Jag förstår”, mumlade han hest.

Jag förlät honom omedelbart. Han är ju inte bara tvåbening utan dessutom man, och vad bollarna betyder för män har man ju förstått. De som inte har stora nog kompenserar sig genom att slå andra tvåbeningar eller köpa meningslöst stora stadsjeepar eller … ja, ni vet.

Vi beställde tid och under dagar av väntan frågade husse försiktigt vad som föranlett mitt beslut.

Här softar jag lite med matte innan det är dags.

 

 

Sanningens ögonblick närmar sig.  

”Tja, sa jag. ”Ytterst handlar det om ett poltical statement från min sida. Jag tycker att sånt är viktigt.”

Husse lade undan en av de där fåniga tidningarna han brukar bläddra i, och tittade oförstående på mig. Jag förlät honom igen, han är ju inte bara tvåbening utan en aning förvirrad också.

Vet du hur många asylhundar det kommer till Sverige varje år?” undrade jag.

Husse såg ännu mer förvirrad ut.

”Asylhundar? Vad är det?”

Jag suckade och kliade mig lite med baktassen.

 

Innan det var dags kollade doktorn mitt allmänna hälsotillstånd och mitt hjärta. Frisk som en pudel med undantag av ett litet blåsljud på hjärtat. Och med tanke på hur det ser ut i världen är väl ett litet blåsljud inte mycket att morra över…

Sen kollade hon mina gaddar och blev impad. Inga dåliga grejor. Så se upp, schäfrar, kokosbollförsäljare och Jehovas Vittnen – vid vår dörr ges ingen pardon!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Veterinären Marie-Louise och jag var heeeelt överens om att den där sprutan gjorde ont som attan!

”Men herregud”, morrade jag. ”Läser du inte ens nyheterna längre? Det handlar om hundar som söker asyl här för att de lever under tuffa hemförhållanden. Det behöver inte alltid betyda pang-pang men det kan handla om svält och allmänt vidriga lägen. Så vovvarna köper en biljett hit, får asyl och hamnar hos en trevlig familj. Slutet gott. Med tanke på hur många vovvar som behöver hjälp finns det ingen anledning att skaffa egna avkommor. Jag förstår att det kan vara svårt att förstå – ni tvåbeningar humpar ju som om varje dag vore den sista, för att dränka jorden med bleka kopior av er själva. Men det är inte pluttenuttigt, ok?”

”Ähum…jahaja”, svarade husse och såg om möjligt mer förvirrad ut. Det där hade han inte en svansning om, det förstod jag omedelbart. Jag fortsatte:

”Som medlem i VVSTA och DWR är det här ett lätt val för mig. En solidaritetshandling, om du förstår vad jag menar?”

Husse såg olycklig ut. ”Vill du ha lite torrfoder?” undrade han. ”Ska vi ta en promenad, kanske?”

Jag förlät honom. Igen. Han såg sig omkring för att försäkra sig om att ingen annan hörde. Sedan viskade han:

”Vad betyder det där VVR … ”

För säkerhets skull kollade vi min matchvikt innan det var dags för det stora slaget. 4,1, inte illa. Jag undrar hur mycket bollarna väger och hur mycket jag kommer att tappa efter operationen. Fast dom som förstår sig på det säger att jag kommer att käka mer sen. Och det är klart – ska man inte jaga tikar så ska man ju ha något annat att göra. Och i ärlighetens namn är väl oxfilé mer intressant än lite pudelrumpa, eller vad säger ni, grabbar?

 

En sån här bild kan ju utlösa moderskänslor hos vilken tik som helst. För att inte tala om kvinnliga tvåbeningar. Uj, uj …

VVSTA”, sa jag, ”betyder Vi Vovvar Som Tar Ansvar. Det är en dotterorganisation till världsomspännande Dogs With Responsibility, DWR. Ni tvåbeningar borde starta motsvarigheter till det där. Ert FN verkar ju inte vara mycket att hänga i granen, om jag har nosat rätt.”

Husse såg deprimerad ut och lade ifrån sig tidningen. ”Du har rätt”, suckade han. Vad sägs om lite leverpastej och köttbullar istället för torrfoder?”

Now you are talking”, gläfste jag och tassade efter honom till köket. Det finns faktiskt dagar när han är riktigt vettig.

Jag mådde riktigt hyggligt efter operationen. Jag fick förstås leka lampskärm ett tag men å andra sidan fick jag åka på rehab hos tant Rosel, och det är inte illa. Där finns ett helt gäng andra vovvar som vistas där av olika skäl. Någon är deppig, en annan är leverpastejmissbrukare och en tredje har svårt att hålla sig borta från unga tikar, men på det stora hela är de schyssta grabbar allihopa.

”Dessutom”, sa jag till husse, ”finns det ytterligare en anledning att knipsa bollarna.”

Husse såg frågande ut igen.

”Men vakna”, morrade jag. ”Ta en titt på mig. Ett komplett A-barn, som glamourfotograferna brukar säga. Om jag skulle skaffa valpar så skulle de ändå aldrig bli något annat än bleka kopior. Perfekta exemplar levereras inte i tolvpack, capisce?”

”You have made your point”, sa husse och kliade mig bakom örat. Sedan slevade han upp en human portion leverpastej och köttbullar och det artade sig till en riktigt hygglig dag.

Okay, tikar. Det här är en klipp-ur-och-spara för det är det sista ni ser av mina bollar. Husse hjälpte mg att sepiatona bilden för att få den lite mer konstnärlig. Kan ni tänka er en finare dekoration att ha i buren eller hundkorgen? Glöm inte att det oftast blir snyggare om man ramar in med dubbel passepartout. Be my guest…!

High tass!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

/Sigge

 

 

Politiker – ni borde ha svansen mellan benen!

Voff!

Jag har många gånger påpekat att tvåbeningar är måttligt utrustade mentalt. Men nu har jag fått bevis på att det i vissa fall är betydligt värre än så.

Under en av mina många semesterresor i somras lånade jag en koja i Bellevue Villastad (fint som svansen!) i Malmö, bara några hundra meter från stranden Ribbersborg, i folkmun känd som Ribban.

Eftersom jag råkar veta att det finns ett nakenbad på Ribban föll det sig högst naturligt för mig som nakenhund att skutta dit, ta ett dopp och se om jag kunde charma ner en Golden Retriever eller två.

Döm om min förvåning när jag, på väg mot stranden, mötte den första av flera idiotiska skyltar:

Husse blev naturligtvis förbannad, muttrade något om kretiner och civil olydnad (jag gillar verkligen när han använder det!) och ryckte i kopplet för att vi skulle strunta i förbudet.

Vi gick ner till stranden och jag skrattade så att jag fick lägga tassarna för ögonen. Först över den synnerligen informativa varningsskylten:

 …och sedan över tvåbeningsrumporna och andra tvåbeningar som fluktade på de nakna tvåbeningarna:

Har ni aldrig sett någon naken förr, tänkte jag, hä-hä. Ni tvåbeningar tycker att vi hundar inte är för smarta, men själva är ni korkade nog att stirra ihjäl er på någon som ser likadan ut som ni själva gör i duschen. Bra där, smartskallar, det verkar vara väl disponerad tid, eller hur?

Nåväl, när vi fick syn på nästa skylt höll både husse och jag på att krevera:

Snacka om rasism och diskriminering! Här visar Malmös lokalpolitiker verkligen vad de står för! Inte undra på att tvåbeningarna skjuter ihjäl varandra på löpande band i den där stan (sådant skulle vi vovvar för övrigt aldrig nedlåta oss till).

Jag kände plötsligt rasismens stank i nosen, nickade åt husse att vi skulle traska vidare.

”Vill du inte bada då?”, undrade han.

Jag bara fnös, ryckte till med huvudet och valde att beundra utsikten åt andra hållet istället. Vem orkar glo på tvåbensrumpor och ärligt talat – hur sexiga är de jämfört med en skön schnauzersvans eller pudelrumpa?!

Vi gick vidare, husse muttrade och jag morrade i samförstånd.

Alltså – öppet brev till Malmös lokalpolitiker:

Skärp er! Eller – skriv helt enkelt till mig och förklara logiken i att en nakenhund inte får vistas på en nakenstrand. Och ps – är det bättre att man bajsar på gångvägarna än på gräsmattorna? I så fall, varför har ni inte förbjudit de där tiotusen pippifåglarna att göra det, smartskallar?

Jag avvaktar med stor spänning ert svar men sätter tio tuggben (!) på att ni inte kan prestera ett vettigt sådant!

Ödmjukast, med high tass,

Carl Sigvard Hund

 

 

En kärleksförklaring…

Ibland blir jag bara sådär blödig, även om jag har skällt ut några svartingar under morgonpromenaden och markerat revir för varenda schäferskalle i området.

Så här kommer det:

Matte – jag älskar dig och älskar att sova hos dig!

Lillmatte 1 – jag älskar när du och jag går långrundor!

Lillmatte 2 – jag älskar att du kallar mig ”Gums”.

Husse – även om du är bestämd mot mig och hård när jag inte gör som du säger, jag älskar dig och saknar dig varje minut du är bortrest!

Riktiga hundar vågar visa känslor!

Högtassningsfullt,

Carl Sigvard Hund

Adios, El Voffo – den spanska pudeln har ingen framtid!

 

 

 

 

 

 

Voff!

Det är hög tid för mig att ge mig in i världspolitiken, ty det är uppenbart att tvåbeningarna har för magra hjärnor för att klara det där.

Husse och jag drog ner till Spanien på en liten giro a recognosito, tja, för att kolla läget, helt enkelt.

 

 

 

 

 

Och redan första dagen lade jag tassarna för ögonen. Milda tuggben, vilken katastrof det landet befinner sig i! Pedro, en kringstrykande gatkorsning, berättade för mig att han har ett rent helvete att hitta vettiga matrester nuförtiden.

”Voff”, sa han, ”alltihop är eurons fel. Före euron hade folk råd att kasta både fläskbitar och potatis till en. Nu ska man vifta på svansen av tacksamhet om man får en trasig papperspåse i huvudet. Det är dags att emigrera, jag funderar faktiskt på Frankrike … ”

Vi drog omkring ett par dagar och Pedro presenterade mig för Juan Sanchez, en klok gammal schäfer som sett Spanien i dess bättre dagar. Juan skakade på nosen, kliade sig tankfullt med tassen bakom örat och morrade:

”Kolla tvåbeningarna, de låtsas som ingenting. De hoppas fortfarande få två miljoner euro för sina kojor vid havet, trots att de bara är värda en fjärdedel i dag, om ens det. Den enda valutan som håller i dag är tuggben, tro mig! Och det är tvåbeningarna för dumma för att förstå. De vill fortfarande inte jobba under siestan och när några rika tvåbeningar sätter sig på en restaurang för att få lite schysst käk, så är servitörerna bara arroganta och ohyfsade. Ett rejält bett i skenbenet, skulle de ha, allihop. Annars går det för oss som för El Greco!”

Jag blev förstås nyfiken och Juan presenterade mig för El Greco, en ståtlig Labrador som flytt från Grekland och på grumliga vägar tagit sig till Spanien, i väntan på färd till bättre nejder. Ryktet gick att El Greco var involverad med den portugisiska

labrador retriever hund

El Greco. Mafioso? Vem vet?

hundmaffian, men jag visste bättre än att fråga.

Normalt sett litar jag inte på svartingar, det vet ni sedan tidigare. De har mörka, djupt liggande ögon, flackande blick och skum päls. Mer än en gång har jag sett dem slita halsen av mindre kolleger och tja, man får vara på sin vakt.

Men El Greco var ett undantag. Han gläfste fasansfulla historier om livet i Grekland och om hur de korkade tvåbeningarna där varit så lata att hela landet kantrat som en slipprig Tzatzikitallrik.

”Det är”, morrade han, ”bara en tidsfråga innan hela EU sjunker. Tvåbeningarna var korkade nog att tro att norr och söder skulle flyta samman som ett enigt folk, men hallå, tror du att en tysk schäferhanne skulle vilja teama upp med en billig pudelslyna från Spanien eller Portugal? Vi hundar är nationalister. Visserligen har jag hört att svenskarna accepterar invandrarschnauzers från Irland och det är väl ok eftersom de ylar melodiskt, men någon måtta får det vara på gränsöverskridandet. Varje tass har sin plats, som jag brukar säga.”

Juan ledde oss till The Little Mermaid, en nyöppnad restaurang i Marbella som serverade de bästa läckerheter från det danska köket. Några norrmän hade inte orkat äta upp de generösa portionerna och när ägarna var i köket tassade Juan snabbt fram, räddade några tallrikar med rester som vi kalasade på bakom ett hörn. Under tiden såg jag hur husse satt vid ett bord och njöt av sin fläskesteg och en GammelDansk, allt medan Juan, El Greco och jag redde ut det politiska läget över några danska frikadeller och ett stycke rugbröd.

Schysst käk på The little Mermaid

Solen sken, jag blev vackert brun i pälsen och allt var väl. Juan och El Greco tog mig ner till La Playa där de, tillsammans med några andra politiskt kloka svansbärare hade byggt en koja.

Med nosarna mellan tassarna konstaterade vi åter att tvåbeningar är rätt dumma.

Allt man behöver är en strand, några hyfsade matrester, ett tuggben, en solnedgång och en snygg tik. Resten – som EU – är överkurs.

Och det ser vi ju hur det slutar.

High tass!

 

 

Favorit i repris – litteratur på högsta nivå!

Eftersom några av er kanske inte känner till hur berömd jag är som författare, kommer här en favorit i repris:

A bone for me, a bone for you

 – en alldeles ryslig historia av C.S Dog

C.S Dog är en av världens mest kända hundförfattare.

Han bor tillsammans med sin familj i Sollentuna utanför Stockholm.

Hans böcker om Dick Dobermann och Sam Schnauzer har sålt i miljontals exemplar.

Det var en mörk och stormig natt. Regnet slog mot plåtlocken på soptunnorna och några papper blåste genom gränden i den hårda vinden. Långt borta jamade en vildkatt högt och fyllot i porten bredvid vände sig mödosamt på pappkartongen och släppte väder. Ute på fyrtiosjätte gatan tjöt sirenerna med jämna mellanrum.

Inget att bry sig om.

Dick Dobermann bytte slött ställning och lade tassarna över ögonen. Det var inte ens gryning och han hade inga planer på att stiga upp för tidigt och gå ut i det kalla, smattrande regnet.

Det var tillräckligt illa att det var måndag.

Tre timmar senare reste han sig, gäspade, gick över till andra sidan gränden och lyfte på benet. Fyllot låg kvar i den andra porten och Dick hade inga planer på att störa honom. Det var hans port på samma sätt som Dicks port var Dicks port, och porttillhörighet är känsliga grejor, tänkte Dobermann. När man väl har hittat ett schysst ställe efter månader, kanske år av sökande, vill man ha den ifred.

Fyllot hade aldrig gjort honom något och Dick hade aldrig besvärat fyllot. Någon enstaka gång när mannen tagit med sig vänner till porten för fest och den hade blivit för sen och högljudd, brukade Dick protestera genom att morra några gånger. Det brukade räcka för att pojkarna skulle dra ner på charmen.

Dick gick lugnt över den skrovliga asfalten, undvek noga håligheter, glassplitter, spikar och småbråte här och var. Han satte sig bredvid den sovande mannen, sänkte nosen och drog upp gubbens rockärm med den. Det gamla armbandsuret visade 06.10. Dick visste mycket väl att klockan gick en timme efter, alltså var det dags att dra sig mot vännerna för en najs frukost.

Dobermann skakade regndropparna av dig, gick ut på Fyrtiosjätte gatan och vek av åt vänster. Stressade män med portföljer i händerna och kvinnor i högklackat, snäva dräktkjolar och kappor av senaste snitt skyndade rakt mot honom men vek alltid undan ett par meter innan de möttes. Dick flinade. Som Dobermann hade han vissa fördelar när det gällde att ta sig fram.

Som vanligt var det en och annan som började ropa:

”Vad är det för folk som inte kan hålla ordning på sina hundar?!”

”Herregud, en lös Dobermann!”

”Ring polisen, någon. Nej, ring Hundfångaren!”

Dick skakade på huvudet och ökade takten en aning. Lycka till med det, pojkar och flickor. Det är väl åtminstone fyra år sedan jag satt hos Hundfångaren senast och jag tänker inte hamna i buren i dag.

Han passerade Broadway och fortsatte rakt fram. Planen var att ta vänster på Fifth Avenue och följa den upp till Central Park, göra ett snabbt besök på den stora hundtoaletten där och sedan knalla vidare mot Harlem.

Dobermann korsade gatan och fick kasta sig undan för en gul taxi som inte bromsade och väjde i tid. Han vände sig om, skällde efter bilen och fick ett styvt långfinger genom sidorutan som svar.

Jaja, vi ses igen, tänkte han. Såna som dig äter jag till frukost.

Frukost, ja. Dick kände snålvattnet rinna i ena käftgipan och skyndade på. Efter att ha utfört sina behov i parken ökade han takten och så fort han nådde den nedre delen av Harlem tog han av åt höger.

Dobermann hade inga problem vare sig med de svarta eller med området i sig. Han var känd i trakten och högt respekterad, inte minst eftersom Sam Schnauzer var hans bäste vän.

Bob Best, en kolsvart bulldog med diamanthalsband, nickade åt honom och gläfste till hälsning när de möttes. Best var ledare för ett lokalt Hundidos-gäng och fruktad ända ner till Soho, men Dick hade ingen anledning att vara orolig. Han satte sig ner och gav Bob en high tass.

”Läget?”, gläfste Best. ”Träffa Sam?”

Dobermann nickade. ”Frukostdags, du vet.”

”Kör ni alltid måndagsfrukost tillsammans? Är det något slags ritual?”

”Oftast, det har bara blivit så.”

”Man kanske kunde hänga med någon gång?” Bulldogen lade huvudet lite på sned.

”Inga problem”, sa Dick. ”Sam skulle uppskatta det. Snacka med honom när du ser honom.”

”Hey man!” Best höjde tassen igen, lät den möta Dicks och lommade sedan vidare.”

Sam Schnauzer låg längst in i sin vanliga gränd, men inte i sin port utan bakom två soptunnor.

Ett dåligt tecken.

Han låg på rygg med tassarna i vädret och hade en andedräkt som kunde ha fällt en häst. När Dick petade på honom med tassen stönade han högljutt.

”Neeeej, inte nu … vad är det?”

Rise and shine, buddy. Ännu en underbar måndag i New York City!” skällde Dick högt.

”Jesus, måste du skälla sådär? Jag har en bakfylla som inte är att leka med.”

”En måndag? Vad hände i går?”

”Korkat. Det skulle ha blivit en lugn kväll men Stephen Schäfer och Louie Labrador kom förbi. Louie visste ett ställe där fyllon brukade tappa bruna papperspåsar och vi drog dit på vinst och förlust. Det tog väl inte mer än en kvart förrän en påse med en halv flaska whisky drämde i backen. Vi skällde ett par gånger, den tvåbente dröp av och vi fick i oss det där rätt fort. Mannen, jag var så packad att jag inte visste om jag skulle gå med svansen först eller sist. Har ingen aning om hur jag kom hem, ens.”

”Tja, det är alltså självförvållat, så jag tänker inte tycka synd om dig. Blöt nosen lite i vatten så drar vi – jag är hungrig.”

”Okej, okej, ta det lugnt.” Schnauzer sträckte på sig, reste sig och gick bort till en vattenpöl. Lapade i sig några klunkar och gjorde en grimas.

”Regnvatten i all ära, men whiskyn i går var bättre.”

Dobermann nickade. ”Kan tänka mig det. Men kom igen nu.”

Sam Schnauzer gav honom en bedjande blick. ”Vi tar tuben, va? Jag orkar verkligen inte gå dit ner i dag.”

”Du skulle behöva motion för att få spriten ur kroppen.”

”Det är mycket jag skulle behöva. En schysst fru som höll reda på mig, till exempel.”

”Ha! Inte ens Randy Retriever skulle stå ut med dig i två dygn och hon är ju rätt tolerant, säger grabbarna som har levt med henne.”

Herregud, nämn inte henne! Jag hade ett one night bone med henne för ett tag sedan och … ”

”Inte mer självömkan nu, mr Schnauzer. Kom!”

De gick några kvarter för att Schnauzer skulle få luft, innan de joggade ner för trappan till tunnelbanan, ökade takten och småsprang genom spärren. Bara några sekunder senare hörde de skriken bakom sig:

”Hey! Ni har inte betalt, kom tillbaka!”

För säkerhets skull snurrade Dobermann runt, drog upp läppen och visade tänderna utan att ens morra. Det brukade räcka för att stoppa de flesta som hade planer på att följa efter dem.

Tjugo minuter senare klev de av och vandrade genom gatorna i SoHo utan att någon tog notis om dem.

Tom Tax väntade som vanligt på gården bakom Joey´s Diner där han brukade hänga.

Han var inte ensam.

”Marty Mastiff”, sa mastiffen och satte upp tassen i luften. ”Kul att ses, Tom har berättat en hel del om er grabbar.”

Alla hälsade och sedan sa Tom leende:

”Det blir lyx i dag, grabbar. Jag gick bakom en kille som hade händerna fulla och tappade en hel McDonalds-kasse. Visst, pommes friten är väl lite ledsna vid det här laget, men – är det någon som protesterar?”

Dick och Sam skakade på huvudena och hjälpte Tom att riva sönder kassen så att läckerheterna frigjordes. Därefter delade alla broderligt på hamburgarna, pommes friten och de läckra äppelpajer som legat i kassen.

Sam Schnauzer lade sig ner och stönade. ”Nu känns det i alla fall aningen bättre, men jag vet inte om jag orkar göra så många knop i dag.”

Han berättade om kvällen innan och Tom Tax lade tassen för ögonen. ”Man, du borde veta bättre än att umgås med Stephen Schäfer och Louie Labrador. Det är ju bara party dygnet runt för dem!”

”Jag vet”, stönade Schnauzer. ”Fan, att jag aldrig lär mig.”

Marty Mastiff slickade sig om nosen. ”Jag ber att få tacka så hemskt mycket. Jag tittade ju bara in för att säga hej och väntade mig ingen lyxfrukost, men – Tom, jag hoppas få en chans att återgälda det vid tillfälle. Vi kanske kunde ha en trevlig road kill-kväll, snart? Några tvättbjörnar och ett par kråkor vore väl inte fel?”

”Tvättbjörnar? I New York City? Skojar du?”, gläfste Tax klentroget.

 ”Inte alls, jag såg flera stycken nere vid floden för en vecka sedan.”

 ”Fan tro´t”, sa Dobermann. ”Undrens tid är inte förbi.”

 Mastiff tackade än en gång och gick sedan iväg sedan han förklarat att han skulle kolla bakgården till ett slakteri några kvarter bort. Han lovade att rapportera om det var en fyndplats eller ej.

Plötsligt stördes lugnet på bakgården av att tre tvåbenta kom in. De såg sjaviga ut och Dick Dobermanns första impuls var att jaga dem på flykten, men när han såg att en av dem drog upp ett svart föremål ur en påse, behärskade han sig. Fler vänner än han kunde minnas hade blivit liggande stilla efter möte med en sån där.

De tvåbenta pratade tyst. Pengar och pistoler bytte ägare. Männen såg sig omkring men ägnade inte hundarna någon uppmärksamhet. De tittade på klockan och samtalade lågt, innan de vände på klacken och gick.

”Luktar skit lång väg, det där”, muttrade Schnauzer och skakade på huvudet.

Dobermann nickade. ”Vi hänger på och ser vad som händer.”

”Törs vi det?” undrade Tom Tax. ”De är ju beväpnade.”

”Håll dig bara bakom oss, sa Schnauzer. Vi täcker dig.”

Sam Schnauzer verkade ha piggnat till av att se de tre männen och hade inga problem att hålla takten när han gick bredvid Dobermann. Värre var det för Tom Tax:

”Grabbar”, flåsade han bakom dem. ”Funderar ni någonsin på det där med benlängdsskillnad?”

Dick vände sig om och gav honom en road blick. ”Det är bara bra för dig med lite power running, Tom. Häng på nu!”

Sedan gick allt fort. De hann knappt runda hörnet till Sjätte Avenyn förrän de hörde larmet. Ett trettiotal meter fram låg en Chase Manhattan-bank och det var därifrån oljudet kom.

De tre rusade framåt och stannade bara några meter från ingången. Dobermann gav Schanuzer en snabb blick av samförstånd.

”Som vanligt?”

”Ett ben till mig, ett ben till dig”, nickade Sam. ”Tom, håll dig lite bakom så att ingen trampar på dig.”

”Okej.” Taxen backade snett bakåt på det sätt som bara taxar kan, och satte sig lydigt vid husväggen.

Mindre än en minut senare kom tvåbentingarna farande ut genom bankens dörr. Båda hade pistoler i händerna och den ene kånkade på en stor bag.

Dick Dobermann tvekade inte. Med några hotfulla skall satsade han, tog ett rejält språng och högg den ene i strupen, allt medan Sam Schnauzer kastade sig över mannen med bagen och bet honom i skrevet.

Båda tvåbeningarna föll skrikande omkull på trottoaren. Dobberman var blixtsnabbt över sitt offer, öppnade käftarna och stängde dem lagom hårt kring mannens strupe. Han hörde det metalliska ljudet när mannen släppte pistolen på trottoaren.

Lika bra gick det för Schnauzer. Tom Tax var snabbt framme och använde nosen för att putta in pistolerna till husväggen.

Männen skrek och en av dem försökte rikta ett slag mot Dobermann, men det räckte att han pressade på en aning med tänderna för att båda tvåbeningarna skulle bli liggande stilla och kvida av smärtan.

En uppskrämd folkmassa hade redan samlats på behörigt avstånd från dem och på avstånd hördes sirener. I ögonvrån noterade Dobermann att bagen den ene mannen hållit hade vält och att några buntar med dollarsedlar ramlat ut.

Trettio sekunder senare var den första radiobilen på plats och två poliser hoppade ut med dragna vapen. De skulle just rusa fram men hejdade sig när de såg Dobermanns tänder över mannens hals och hur Schnauzer hade sina käkar i ett stadigt grepp runt den andre mannens ben.

”Jesus, Mick! Törs fan gå fram nu. Vad ska vi göra, skjuta jyckarna?”

”Nej för fan, ta det lugnt, jag hörde att det är en K 9-bil på väg.”

”En hundpatrull? Tack gode gud.”

Dobermann och Schnauzer höll sina positioner medan Tom Tax bevakade pistolerna på marken. Några minuter senare bromsade en stor Chevrolet Suburban med texten ”K 9-unit” in, en uniformerad snut hoppade ut och öppnade bilens bakdörrar.

Hunden där bak hoppade ut och sprang raka vägen fram till Dick. ”Hej, Stone Schäfer från New York-polisen. Vad har hänt?”

Dobermann skällde snabbt fram historien och Schäfer nickade. ”Bra. Stort tack, grabbar, ni kan släppa nu.”

När Schäfers uniformerade förare klev fram puffade Tom Tax honom på benet, och ledde honom till pistolerna på marken.

Vid det här laget vimlade trottoaren av snutar. Schnauzer och Dobermann hade satt sig bredvid Tom Tax på trottoaren och alla tre pratade med polishunden. Samtidigt hörde Dobermann hur hundföraren sa:

”Tja, jag vet inte riktigt vad vi ska göra, ringa hundfångaren, kanske?”

Stone Schäfer puffade sin husse på benet och skakade på huvudet när mannen tittade på honom.

”Ehh … okej. Inte det? Ska de åka med oss, menar du?”

Stone nickade.

Fem minuter senare hoppade Dobermann, Schnauzer och Tax in i lastutrymmet på New York-polisens Suburban. Under färden till stationen på trettioandra gatan pratade de lugnt med Stone Schäfer som förklarade att de hade goda utsikter att bli släppta om han lade ett gott skall för dem.

Med tillfredsställelse noterade Dick Dobermann att den ene av rånarna hade små, blodiga märken på halsen efter hans huggtänder, när han iförd handbojor leddes in på polisstationens skitiga linoleumgolv. Den andre linkade och beklagade sig högljutt medan han gav hundarna en blick full av hat.

Dobermann, Schnauzer och Tax satte sig på rad bredvid Stone Schäfer. Tio minuter senare kom Schäfers husse ut, satte sig på huk och tittade på dem.

”Bra jobbat, grabbar. Det låg trettiosextusen dollar i den där bagen och patrasket ni tog kommer att få mat och logi på statens bekostnad i många år framåt. Men … ” han gav dem en fundersam blick ” … vad i all världen ska vi göra med er? Jag är ju faktiskt skyldig att ringa till Hundfångaren. Det här är hans område. Vi kan inte ha en massa lösa hundar springande på Manhattan och … ”

Som på kommande lade Dobermann, Schnauzer och Tax sina huvuden på sned och tittade på honom med stora ögon, medan Schäfer gav hans hand en puff med nosen och sedan skakade på huvudet.

Mannen skakade på huvudet och himlade med ögonen.

”Okej, då. Vänta här.”

Trettio minuter senare tog de farväl av Stone Schäfer och lämnade polisstationen. Efter viss tvekan hade de omorganiserat innehållet i de tre påsar hundföraren kommit tillbaka med. Köttbenen vägde flera kilo och det var ganska uppenbart att Tax inte skulle orka bära sin del, och att påsen skulle släpa i marken och gå sönder.

Det blev en långsam och tung vandring tillbaka till gården bakom Joey´s Diner, men som Dobermann uttryckte det genom högersidan av käften medan han fortfarande höll påsen i ett stadigt grepp:

”Vissa laster är lättare att bära än andra.”

Strax innan de vek av på tjugosjätte gatan kom Penelope Pudel gående på övergångsstället i koppel. Som vanligt blinkade hon åt grabbarna och när Dobermann betraktade hennes krullhåriga rumpas rörelser väste han:

”Can I have fries with that shake, babe?”

En stund senare var festen på bakgården i full gång. De två stora papperspåsarna innehöll saftiga köttben för ett mindre regemente, så Schnauzer och Dobermann lät skallen gå tills Marty Mastiff, Mike Mops, Sheila Setter och några andra vänner uppenbarat sig.

Joey själv stack ut huvudet från dinerns bakdörr, konstaterade att partyt var i full gång och bidrog med lite chicken wings, hot dogs, fried eggs och skålar med vatten.

Schnauzer drog ett djupt andetag och tittade upp mot den grå himlen.

Han undrade om det skulle bli mer regn eller om eftermiddagen skulle bjuda på uppehåll.

Oavsett vilket, såg det ut att bli en bra kväll på Manhattan.

Han kunde inte riktigt glömma åsynen av Penelope Pudel. Kanske, kanske borde han ta en tur förbi hennes hus på västra tjugosjunde …

Hej världen!

Voff!

De ytterst få som inte redan känner mig, kan läsa mer om mig på ”Välkommen till världens bästa blogg!”

Ni andra kan nu njuta av att kunna läsa mina voffdomsord direkt istället för att behöva leta efter dem bland det meningslösa bladdret i husses blogg. Dock kan det vara värt besväret att rota på www.ohrlund.se för att läsa mina tidigare inlägg.

Missa inte att bokmärka den här sidan nu.

Ärligt talat är den nog allt du behöver på Internet.

I all ödmjukhet,

Carl Sigvard Öhrhund, även kallad ”Sigge”.